Minns du ens hur en arbetsdag såg ut innan mars 2020?

Ingenjörskåren har påverkats på väldigt många olika sätt. För vissa har det inneburit distansarbete och ensamhet. Andra har varit tvungna att gå till ett arbete där lokalerna ekar tomma. Ytterligare andra har tvingats sitta i karantän på sterila hotellrum i veckor. Och hur leder man en innovativ organisation när man inte får träffa sina kollegor?

Linti Insights har djupdykt i pandemins konsekvenser för ingenjörerna – och hur den kommer att påverka framtidens arbetssituation.

Bo Flemström, delägare och operativ ingenjör på Prosweco AB:
”Karantänen var ett som ett fängelse”

– Mina kunder är ofta massaindustrin, men även kraftindustrin. Den gemensamma nämnaren dem emellan är att de har pannor som de antingen eldar energirikt bränsle i eller använder för återvinning av kemikalier. Jag jobbar mycket utomlands, framför allt vad gäller massaindustrin, säger Bo Flemström.

Hur har ni påverkats av pandemin?
– Vår verksamhet förutsätter resande. Vi drabbades väl lite innan folk i gemen drabbades, eftersom vi för ovanlighetens skull hade några jobb i Kina i början av 2020. Vi hade förväntat oss att åka dit i januari, men det var ju där det började. Och ett av ställena vi skulle åkt till var faktiskt Wuhan, och det var ju en extrem slump. Så det blev inställt. Sedan slog det till över hela världen. Då blev det tvärstopp.

På vilket sätt blev det tvärstopp?
– Våra kunder förväntar sig att vi ska vara på plats, och det gick inte längre. Från första början handlade det om att få tillbaka pengar på bokade flygbiljetter och sådant. Men sedan var det ju också en oro. Vi har anställda och vi som ägare var oroliga för hur det skulle gå, helt enkelt. Fast med hjälp av Tillväxtverkets korttidsstöd och något enstaka jobb vi kunde utföra i Sverige så överlevde vi den där första tiden.

När började det lätta upp?
– Vi såg väl glimtar av hopp redan i maj 2020. Det var inte ens en tredjedel av vad det brukade vara, men det var ändå något. De som åkte i väg, i det här fallet till Portugal, berättade om en mystisk tillvaro. Nästan som i en katastroffilm, med helt tomma flygplatser och sådant. Därefter började det rulla igen och vi kom upp i en hållbarhet ändå. Vi gick inte back.

– Under hösten kom det in ordrar, men det var ganska struligt. Att få affärsvisum till Australien var jättekrångligt, det var en massa undantag och annat. Dessutom var man tvungen att sitta i karantän i två veckor, och det var man tvungen att förhandla med kunden om kostnaden för. Men vi kom i väg! Vi satt av karantänen, gjorde själva jobbet på tio dagar och åkte hem igen.

Men hur är det att sitta i karantän i två veckor?
– Det är en väldigt bra fråga. Jag är den på firman som drabbats värst av karantän. Sammanlagt har jag suttit sex veckor uppdelat på tre resor under ett drygt år. Dessutom tar ju resan rätt lång tid, och själva jobbet tar nio eller tio dagar. Det blir en del tid. Av tretton månader var jag tre månader i Australien, varav hälften inlåst på ett hotellrum.

Och då är du verkligen inlåst?
– Ja. När jag pluggade jobbade jag på allmänna häktet. Där lärde man sig att de intagna har rätt till en timmes luft om dagen, men det gäller inte när man sitter i karantän. Man är verkligen inlåst. Tre gånger om dagen knackar det på dörren och då måste du vänta tio sekunder innan du får öppna – med mask på. Där står en påse med mat. Så rullar det på i fjorton dagar. Det är inte så charmigt.

Det låter hemskt!
– Alltså det är rätt fina hotellrum, men när man inte kan välja själv om man ska gå ut eller inte blir det lite som ett fängelse. Första gången var vi två, och även om vi inte fick träffas fysiskt så kunde vi prata via Teams om hur vi hade det. Vi var i samma situation i alla fall. Men värst var det när jag var ensam.

Vad har det fått för konsekvenser?
– Jag har reflekterat en del över att jag kanske inte är så hårdhudad som jag trott. Jag trodde väl att det skulle vara lite trist, men inte att jag skulle vara den typen av person som bryter samman eller så. Men humör och känsloliv påverkas ändå litegrand. Just andra gången, när jag var ensam. Då var det tufft.

Hur då?
– Det var under Valborg. Folk var lediga och en annan satt inspärrad. Jag minns att när jag väl kom ut och borde ha blivit på gott humör, så tog det lång tid innan jag kände att det var som normalt igen. Det hade påverkat mig mer än jag förstod. Och när man kommer hem från en så lång tid i en annan tidszon tar det väldigt lång tid att återställa klockan i huvudet. Jag är van vid jetlag, men det här var något annat.

Kommer ni förändra ert sätt att arbeta i framtiden på grund av pandemin?
– Ja, vi ser möjligheterna att få fler jobb i Sverige. Historiskt har vi haft de allra flesta kunderna i andra länder, men den här erfarenheten gör att vi insett att det inte är någon dum idé att ha fler svenska kunder. Men också att vi ska bli bättre att utföra en del uppdrag på distans när det är möjligt. Vi går ju runt i industrianläggningar och tittar på vilket skick saker är i och föreslår underhåll och sådant. Det går ju inte helt lätt att sätta AR-glasögon på någon och kommendera runt dem. Men vi hade förberett en sådan variant och körde det lite i Australien. Mest satt de och diskuterade via Teams och det fungerade rätt bra. Det kommer nog att bli fler sådana varianter.

Ingegerd Annergren, Section Manager Materials Technology and Corporate Standards på Scania:
”Vi måste hitta kreativiteten i en digital värld”

– Vi jobbar med alla material som finns i Scanias produkter: stål, gjutjärn, batterier, kemier, fogningsprocesser, målning och ytbehandling, plaster, gummi och liknande. Jag har fem grupper och fem gruppchefer under mig. Sedan har jag en liten grupp i Brasilien.

När förstod du att vi stod inför en helt ny situation?
– Redan när vi hörde de första rapporterna från Kina. Jag trodde vi skulle få ta hand om oss själva i hemmen. Jag målade fan på väggen, men det blev inte lika illa som jag trodde – tack och lov.

Att arbeta med material är svårt på distans. Hur har du löst det?
– Vi har ju ansvar för de som måste vara på plats. Vi lade upp det så att man fick bara vara på plats om man måste. Och de som är på plats måste kunna hålla avstånd till varandra. Jag har varit inne ungefär två dagar i veckan eftersom jag har arbetsmiljöansvar. Vissa medarbetare har behövt vara på arbetet varje dag. Andra har kunnat rotera och vissa kan vara hemma hela tiden. Så vi måste ju hålla ordning på alla. En del har mått dåligt för att de saknar pulsen och kollegorna. Det har vi försökt jobba med: att hålla kommunikationen med alla.

Har det förekommit slitningar eftersom vissa har varit tvungna att vara där och andra inte har fått vara på plats?
– Absolut. Vissa tycker att det är jättejobbigt att vara där varje dag och köra vissa riggar. Andra tycker det är lika jobbigt att vara hemma. Speciellt om det sociala nätverket inte finns där hemma. Man kanske har gått igenom en skilsmässa och är ensam helt enkelt.

Hur har ni jobbat med de problemen?
– Det har varit jättesvårt. Men det viktigaste är att ha en bra kommunikation med alla. Sen är det inte säkert att det hjälper så mycket att komma in till jobbet eftersom det inte har funnits så många kollegor där heller. Ibland har vi sett till att en chef har kommit in så medarbetaren har någon att äta lunch med i alla fall. Kanske en klen tröst i sammanhanget, men ändå.

Hur har själva verksamheten påverkats?
– Jag har följt det väldigt noga. Om du ser till hur många uppdrag vi gör, så gör vi ungefär lika många som under 2019, som var all time high. Det som är svårt är de nyanställda, men de som jobbat länge och har ett nätverk som fungerar, för dem har det gått bra. När det är över måste vi få till att man kan bygga de här nätverken inom Scania. Där är den stora svårigheten som jag ser det.

Hur har det påverkat innovationerna?
– Det är den stora skillnaden. Vi har inte alls samma tempo på antal patent som tidigare. Jag tror att det handlar om att man inte träffas och spånar fritt. Man ses inte i korridoren eller fikarummet. Det blir färre intryck från varandra och geniala smålösningar här och där. Den miljön finns inte på Teams. Där måste vi vara försiktiga.

Vad ser du lösning på det?
– Vi måste skapa forum för det helt enkelt. Fysiska eller digitala. Den nya generationen som växer upp har kanske inte samma spärrar för det digitala. Men vi har en resa fram till att det blir lika naturligt med digitala möten som med fysiska. Vi måste hitta kreativiteten i en digital värld.

Dennis Lilja, processingenjör, AstraZeneca:
” Jag tror att pandemin fått mig att må bättre i längden”

– En stor del av mitt arbete är att genomföra förbättringsarbeten mot produktion. Jag måste också finnas tillgänglig för plötsliga produktionsstörningar och bidra med processtekniska bedömningar kring eventuell produktpåverkan i ett tvärfunktionellt team.

Hur såg en arbetsdag under pandemin ut jämfört med innan?
– En arbetsdag innan pandemin och efter pandemin ser mycket annorlunda ut, delvis för att jag utvecklats i min roll. Men även för att arbetssättet har förändrats till följd av COVID-19. Arbetssätten har effektiviserats när vi tvingats anpassa oss efter behovet till digital tillgänglighet och plötslig brist på resurser.

När insåg du första gången att pandemin verkligen var på allvar?
– Min arbetsplats var tidig med att införa munskydd för samtliga som befinner sig innanför grindarna. Det var något nytt för mig och det fick mig verkligen att inse att pandemin var på allvar. Ett par veckor senare halverades min restid till jobbet. Jag dagspendlar mellan Stockholm och Södertälje och plötsligt märktes det att samhället utanför började ställas om. Det annars normala trafikkaoset på morgonen försvann när andra arbetsgivare uppmanade sina anställda att arbeta hemifrån.

Hur kändes det då?
– Det var tungt och ovisst hur ens liv skulle påverkas. Man blev alldeles överrumplad med information från media och det var svårt att ta in annat än det senaste om pandemin. Det var mycket frågetecken men det var bara att gilla läget och vänta och se vad som skulle hända. Däremot var mycket av min vardag detsamma, bortsett från att kvällar och helger tillät en till att vila ut mer.

Hur förändrades ditt arbete när restriktionerna började gälla?
– Vi gick från många fysiska möten och förflyttning inom produktionslokalerna till att genomföra majoriteten av arbetet digitalt. Mycket av den reaktiva och praktiska delen av arbetet ute i verksamheten fanns dock fortfarande kvar, vilket krävde att jag var fysiskt på plats.

– Men mina kollegor kunde arbeta hemifrån vid mildare symptom, vilket gjorde att jag fick ut mer arbete av en arbetsdag. Samtidigt blev det svårare att hålla hårda deadlines. En nyckelspelare som var på plats under förmiddagen kunde plötsligt vara tvungen att åka hem efter lunch – och kunde därför inte signera ett dokument. Vissa dagar när inget fanns planerat och inget oförutsägbart hände i produktionen kunde jag sitta hela dagen på min kontorsplats i digitala möten utan att träffa någon fysiskt. En väldigt speciell upplevelse.

Vad fick restriktionerna för inverkan på relationen med dina kollegor?
– Som jag nämnde tidigare utgår stora delar av mitt arbeta att man deltar i ett tvärfunktionellt team. Den typen av relation är svårare att bygga och bibehålla när delar av teamet inte är på plats men andra är det. Det tog lång tid att synkronisera arbetssätten mellan teamen som var på plats och de som arbetade hemifrån permanent eller periodvis. Speciellt eftersom vi fortfarande kräver många handskrivna signaturer.

Hur har du mått under pandemin?
– Jag har mått förvånansvärt bra, även om det har varit en del tunga privata beslut. Till exempel att inte kunna träffa familj eller vänner. Arbetsmässigt så innebar början av pandemin en hel del frustration eftersom alla olika funktioners arbetssätt strukturerades om på olika sätt, men det har inte påverkat mitt välmående. Jag tror att pandemin innebar mer tid för mig att koppla av vilket fått mig att må bättre i längden. De nya stressmomenten som uppkom på arbetet har nu lösts, eller så har jag lärt mig att handskas med dem på ett enklare sätt. På så sätt skulle jag säga att jag antingen mår bättre eller lika bra som jag gjorde innan pandemin.

Har du varit avundsjuk på kollegor som fått anpassa sitt arbete på annat sätt än du?
– Nej, inte direkt. Det är klart att man funderat på lyxen med att få den extra sömnen och ett mer flexibelt arbetsschema. Men så här i efterhand är jag glad att jag haft möjligheten att fortsätta gå till jobbet. Jag tror det har varit viktigt för mig att få fortsätta träffa kollegor och hålla kvar delar av vardagen